Jag vill passa på att tacka en människa som har förändrat mitt liv.
Marianne, en till synes väldigt vanlig, söt tjej.
Halvlångt brunt hår. Blå ögon. Smal.
Men hennes personlighet är nästintill obeskrivlig. Mina ord skulle inte göra henne rättvis.
När jag för  ett och ett halvt år sedan började gymnasiet, hade jag förväntningar på att släppa allt bakom mig.
Högstadiet var förbi. Nu skulle jag börja leva det livet jag ville och jag kunde vara vem jag ville, för ingen kände mig. Ingen visste vem jag var eller vart jag kom ifrån.

I min nya klass träffade jag denna person.
Marianne.
Som en tyst skugga gick vi förbi varann.
Talade inte med varann.
Det tog tid.
Många veckor.
Kanske månader.
Men tillslut, under en idrottslektion började vi tala med varann.
Jag var inte så mycket för att springa och hon kände samma sak, en sak gemensamt.
Vi bestämde oss för att gå tillsammans.
Två börjar bli en.
Vi gick i tystnad. Tystnad skrämmer mig ibland. Mycket.
Jag valde att döda den med att prata om något som då intresserade mig väldigt mycket.
Det jag talade om intresserade henne också, och vi hade en till sak gemensamt.
Hon var till syntes en väldigt blyg person, tyst som få men stark som ingen annan.

Jag fann henne intressant. Mina fördomar hade blivit motbevisade, vilket gjorde det hela mer intressant.
Vi började sakta men säkert umgås mer.
Dagar blev veckor.
Veckor blev månader.

Vi var och är egentligen inte lika, samtidigt som hon är min andra halva.
Vår kärlek till det vi älskade och fann mest intressant höll oss ihop.

Jag började se upp till henne. Beundra hennes sett att vara, klä sig, tala, rita och skriva.
I början kändes det ganska overkligt att hon ville umgås med mig.
Vi kom från så olika familjer, hade växt upp på så olika sett.
Nu känns det overkligt och olidligt när hon inte vill umgås med mig.

Jag började lite på henne, och jag hoppas att hon vet att hon kan lita på mig med.
Jag började berätta saker om mig själv. Saker jag inte kände mig tvungen att berätta, utan som jag ville berätta. Jag ville inte börja om med henne. Jag ville att hon skulle veta vem jag verkligen var.
Jag berättade saker om mig som hade fått andra att lämna mig.
Men hon lämna mig aldrig.
Hon stod vid min sida. Stöttade mig genom den svåraste tiden av mitt liv.
Hon bad alltid om ursäkt för att hon inte kunde säga något tröstande, eller ge tips.
Men det spelade aldrig någon roll. Att hon fortfarande var där, såg på mig, lyssnade på mig var det som betydde något.

En liten hjälte i det tysta, som aldrig kräver något tillbaka.
En sann vän och en sann människa.

Hon började berätta lite om sin historia, om hennes liv och hennes hjärta.
Det dödade mig att veta att hon hade fått gå igenom något så fruktansvärt jobbigt.
Att hon inte kunde utföra aktiviteter som andra människor, för att ett hjärta sa ifrån.

Om jag kunde, hade jag gett henne mitt hjärta.
Så att hon aldrig behövde oroa sig för något.

Jag kan inte, men jag vet att så länge vi båda lever kommer jag skydda henne och stötta henne så som hon har gjort för mig.
Jag kommer försöka ge henne de liv som hon förtjänar.
Jag tänker ge henne allt om det så krävs, jag tänker aldrig förlora henne.
Hon är för bra för att förloras. Egentligen förtjänar jag inte henne. Men jag bryr mig inte. Jag älskar henne. Jag tänker göra allt för att bevisa världen att jag kan vara bra för henne.

Det är hon som gör att jag vågar ha en blogg. Vågar stå upp för mig själv. Hon får mig att vilja kämpa och bli en bättre människa. Jag tänker kämpa förevigt.

 Så tyst. Så liten. Så stark. Så vacker. Så änglalik.
Jag kommer aldrig någonsin kunna göra henne rättvis med bara ord.
För hon är så väldigt mycket mer än bara ord.
Hon är en ängel och en hjälte och om mer människor hade varit som henne hade världen varit en mycket vackrare plats.





(Glömde säga att hon är grymt duktig på att fotografera och rita/måla. Hon har även en väldigt fin blogg:  http://mariannegrane.blogspot.com/ )

(Åh, jag glömde även nämna att hon gillar anime, Kent och "Liftarens guide till galaxen" lika mycket som mig. Fuck yeah)